Tuffs skolprojekt i Indien

Under ett besök i Sarvodaya Ashram, Tuffs första skolprojekt i Indien, fick en grupp från Tuff första gången kontakt med Valod, ett fattigt område i Gujarat ca 50 mil från Bombay med ett 50-tal byar där ett utvecklingsarbete pågick bland stambefolkningen.

Tuff startade ett insamlingsarbete för att stödja byskolor i området och under många år har stora summor samlats in genom dagsverken i skolor och genom gåvor och Tuff har helt eller delvis finansierat flera skolbyggnader, möbler till skolor, läromedel, undervisningsmaterial och mycket annat. Brunnar grävdes, hälsokampanjer genomfördes, varje by fick lekredskap, böcker, kläder, skolhus uppfördes.

Kvällsskolor startades  i samarbete med VPSS, en organisation i Gujarat som blev Tuffs samarbetspartner i Indien. Arbetet organiserades av våra kontaktpersoner Bhikhu och Kokila Vyas. Kokila var rektor på Kasturba Ashram, ett lärarinneseminarium, där Tuff har finansierat bl a en laborationsbyggnad, laboratorieutrustning och utrustning för konstbevattning.

Under 1980-talet började Tuff koncentrera sina aktiviteter till ett fattigt område i det bergiga och skogiga Dharampur bebott av mer än 200.000 tribals (stambefolkning). För Tuffpengar anlades sex internatskolor, där nu ca 1000 elever undervisas. Under det första decenniet var Tuff den enda finansiären för byggnation, underhåll och drift av dessa skolor. Två av skolorna är nu helfinansierade av Tuff och vi delfinansierar flera andra skolor.

Det arbete som Tuff startade i Dharampur har nu utvecklats till ett stort projekt -  Dharampur March, som stöds regelbundet av många grupper och enskilda bl a i Bombay.


I Dharampurs djungel  -  Läget vid projektstarten

Djupt nere i det inre av Södra Gujarat ligger DHARAMPUR kommun i Valsad distrikt, gränsande till Maharashtra och Dadra-Nagar. Dharampur, till ytan den största kommunen i Gujarat, är ett mycket fattigt och underutvecklat område dit den moderna civilisationen inte nått.

Av Dharampurs 237 byar fördelade på ca 900 km2 är ungefär 175 byar belägna i ett kraftigt kuperat område  (ung 650 m.ö.h) avgränsade från omvärlden, där invånarna är nästan okända, ohörda och negligerade.
Naturen är storslagen och vacker med de askgrå bergen som reser sig mot den blå himlen, höga träd av teak, khair och mahua, bambu här och var, med utspridda hyddor bildande små byar. Språket är ett enkelt, vackert talspråk, en blandning av Gujarati och Marathi. 95 % av invånarna kan varken skriva eller läsa.

Monsunregnet är mycket kraftigt, 2500 - 3000 mm per år, men det finns inga reservoarer, naturliga eller konstgjorda. Många av byarna har, i synnerhet under sommaren, akut brist på dricksvatten så att människorna måste dricka gyttjigt vatten från diken och vattensamlingar.

Elektriciteten har nått bara till ett fåtal platser nära tätorten Dharampur. Dåliga backiga, serpentinvägar är framkomliga enbart med jeep, och detta endast en del av året. En enkel buss kommer dagligen med förnödenheter november till juni. Under monsunregnet är Dharampur avstängt från omvärlden under fem månader. Milslånga vandringar är då en normal del av livet.

Bybornas små backiga odlingar med låg produktivitet är helt beroende av naturens nyckfullhet och förser dem med mat som räcker under fem månader. Ett tillstånd av kronisk matbrist uppträder i de flesta byarna från mars månad. Man kan nästan inte förstå dessa tillstånd. Deras diet består nästan helt av bröd bakat på en blandning av nagli och krossad salt-chilli. Ris och dal(linser) förekommer någon gång då och då. Grönsaker är sällsynta. Mjölk och smör kan man bara drömma om.

Även deras kläder är dåliga. Männen bär för det mesta en "langoti" med en ganji eller skjorta. Kvinnorna bär en liten bit av sari. Barnen är vanligen nakna. Förutom några plåtkokkärl och lerkrukor äger invånarna nästan ingenting. De bor i små hyddor byggda av bambu, lera och trä.

Kronisk malaria är det största problemet och har blivit en del av deras liv. Många invånare nyttjar hembränt för att glömma sina plågor av hunger och sjukdomar. Buksmärta är en av dom vanligaste komplikationerna. Brist på sanitära anordningar och otjänligt dricksvatten leder till olika invärtes sjukdomar. Inälvsmask är mycket vanligt och ger en kronisk dålig mat-smältning och diarré som i sin tur leder till undernäring. Nattblindhet och ofta förekommande ögoninfektioner orsakad av A-vitaminbrist har blivit en del av deras liv. Under den torra perioden blir ett stort antal gravida kvinnor, barn och även vuxna nattblinda. Under monsunen, tvingas invånarna, i avsaknad av mat, att äta gröna blad från olika plantor med A-vitamin så att en del av nattblindheten försvinner.

Så var förhållandena när TUFF:s partners Kokila och Bhikhu Vyas startade ett utvecklingsarbete som idag har givit ett enormt resultat.