Tuffs skolprojekt i Indien

Under ett besök i Sarvodaya Ashram, Tuffs första skolprojekt i Indien, fick en grupp från Tuff första gången kontakt med Valod, ett fattigt område i Gujarat ca 50 mil från Bombay med ett 50-tal byar där ett utvecklingsarbete pågick bland ortbefolkningen.

Tuff startade ett insamlingsarbete för att stödja byskolor i området och under många år har stora summor samlats in genom dagsverken i svenska skolor och genom gåvor och Tuff har helt eller delvis finansierat flera skolbygg-nader, möbler till skolor, läromedel, undervisningsmaterial och mycket annat. Brunnar grävdes, hälsokampanjer genomfördes och varje by fick lekredskap, böcker, kläder.

Kvällsskolor startades  i samarbete med VPSS, en organisation i Gujarat som blev Tuffs samarbetspartner i Indien. Arbetet organiserades av våra kontaktpersoner Bhikhu och Kokila Vyas. Kokila var rektor på Kasturba Ashram, ett lärarinneseminarium, där Tuff har finansierat bl a en laborationsbyggnad, laboratorieutrustning och utrustning för konstbevattning.

Under 1980-talet började Tuff koncentrera sina aktiviteter till ett fattigt område i det bergiga och skogiga Dharampur bebott av mer än 200.000 tribals (stambefolkning). För Tuff-pengar anlades sex internatskolor. Under
det första decenniet var Tuff den enda finansiären för byggnation, underhåll och drift av dessa skolor. 

Det arbete som Tuff startade i Dharampur har utvecklats till ett stort projekt - Dharampur March, som nu stöds regelbundet av många grupper och enskilda bl a i Bombay. Fortfarande bidrar Tuff och flera svenska skolor ekonomiskt till verksamheten genom sina årliga dagsverken, t ex Kumla skola och Strandskolan i Tyresö samt
Alléskolan i Lerum.
 

Bhiku och Kokila Vyas framför gästhuset som byggdes intill deras eget, för att kunna ta emot besökare från TUFF, systerskolorna m fl. Foto från 1980-talet. Huset står fortfarande kvar och används vid besök.
Bhiku och Kokila Vyas framför gästhuset som byggdes intill deras eget, för att kunna ta emot besökare från TUFF, systerskolorna m fl. Foto från 1980-talet. Huset står fortfarande kvar och används vid besök.
Bhikhu och Kokila Vyas 2010.
Bhikhu och Kokila Vyas 2010.

I Dharampurs djungel  -  Läget vid projektstarten i början på 1980-talet

Djupt nere i det inre av Södra Gujarat ligger DHARAMPUR kommun i Valsad distrikt, gränsande till Maharashtra och Dadra-Nagar. Dharampur, till ytan den största kommunen i Gujarat, då som nu, ett mycket fattigt och under-utvecklat område.

Av Dharampurs  237 byar fördelade på ca 900 km2 var ungefär 175 byar belägna i ett kraftigt kuperat område  (ung 650 m.ö.h) avgränsade från omvärlden, där invånarna var nästan okända, ohörda och negligerade.
Naturen är storslagen och vacker med de askgrå bergen som reser sig mot den blå himlen, höga träd av teak, khair och mahua, bambu här och var, med utspridda hyddor bildande små byar. Språket är ett enkelt, vackert talspråk, en blandning av gujarati och marathi. 95 % av invånarna kunde då varken skriva eller läsa.

Monsunregnet är mycket kraftigt, 2500 - 3000 mm per år, men det fanns inga reservoarer, naturliga eller konstgjorda. Många av byarna hade, i synnerhet under sommaren, akut brist på dricksvatten så att människorna måste dricka gyttjigt vatten från diken och vattensamlingar.

Elektriciteten hade bara nått till ett fåtal platser nära tätorten Dharampur. Dåliga och backiga serpentinvägar var framkomliga enbart med jeep, och detta endast en del av året. En enkel buss kom dagligen med förnödenheter november till juni. Under monsunregnet var Dharampur avstängt från omvärlden under fem månader. Milslånga vandringar var då en normal del av livet.

Bybornas små backiga odlingar med låg produktivitet var helt beroende av naturens nyckfullhet och försåg dem med mat som räckte under fem månader. Ett tillstånd av kronisk matbrist uppträdde i de flesta byarna från mars månad. Man kan nästan inte förstå dessa tillstånd. Deras diet bestod nästan helt av bröd bakat på en blandning av nagli och krossad salt-chilli. Ris och dal (linser) förekom någon gång då och då. Grönsaker var sällsynta. Mjölk och smör kunde man bara drömma om.

Även deras kläder var dåliga. Männen bar för det mesta en "langoti" med en ganji eller skjorta. Kvinnorna bar en liten bit av sari. Barnen var vanligen nakna. Förutom några plåtkokkärl och lerkrukor ägde invånarna nästan ingenting. De bodde i små hyddor byggda av bambu, lera och trä.

Kronisk malaria var det största problemet och blev en del av deras liv. Många invånare nyttjade hembränt för att glömma sina plågor av hunger och sjukdomar. Buksmärta var en av de vanligaste komplikationerna. Brist på sanitära anordningar och otjänligt dricksvatten ledde till olika invärtes sjukdomar. Inälvsmask var mycket vanligt och gav en kronisk dålig matsmältning och diarré som i sin tur ledde till undernäring. Nattblindhet och ofta förekommande ögoninfektioner orsakad av A-vitaminbrist hade blivit en del av deras liv. Under den torra perioden blev ett stort antal gravida kvinnor, barn och även vuxna nattblinda. Under monsunen tvingas invånarna, i avsaknad av mat, att äta gröna blad från olika plantor med A-vitamin så att en del av nattblindheten försvann.

Så var förhållandena när TUFF:s partners Kokila och Bhikhu Vyas startade ett utvecklingsarbete som idag har givit ett enormt resultat.

/ Margareta Svahn 

 

Foton från 2010 / Lisa Norgren Benedictsson
Foton från 2010 / Lisa Norgren Benedictsson
Typiska hem för byborna uppe i Dharampurs bergstrakter 2010.
Typiska hem för byborna uppe i Dharampurs bergstrakter 2010.
Arbete med skörden: fröskalen fläktas bort.
Arbete med skörden: fröskalen fläktas bort.

Dharampur-projektens utveckling
Text och foto Lisa Norgren Benedictsson

För TUFF:s del fokuserades stödet till Dharampur tidigt på barnen och på byggandet av skolor. I samarbete med den lokala ideella organisationen VPSS uppfördes enkla men ändamålsenliga skolbyggnader. Eftersom de boende var utspridda över ett stort område och farbara vägar i stort sett saknades, inrättades skolorna som internat; barnen sov helt enkelt över i sina klassrum. 

Det var i början svårt att få barnen att börja skolan. Föräldrarna var osäkra på vad som gällde och barnen var av tradition delaktiga i familjens arbete med jord-bruket. Genom att bygga pumpar för dricksvatten och vid dessa ge information om skolorna, lyckades man locka några familjer att sätta sina barn i skolan. Att man även lockade med gratis mat bidrog också.  
 

Många sådana här pumpar har satts upp genom TUFF och systerskolor i Sverige som arrangerat dagsverken till förmån för Dharampur.
Många sådana här pumpar har satts upp genom TUFF och systerskolor i Sverige som arrangerat dagsverken till förmån för Dharampur.

Först kom det bara pojkar. Då sa Kokila åt dem att de måste gå tillbaka hem och dagen därpå komma till skolan med en flicka - syster eller granne. Det fungerade och alla klasser har från början varit blandade med pojkar och flickor. Snart kom det fler och fler barn till skolorna - ryktet spred sig.

Skolbyggnaderna är enkla, men elever och lärare är mycket stolta över sin skola. Vid huvudentrén ser man ofta en portal och på skolgården finns blomrabatter. Det är också vanligt att man målar dekorationer på husväggarna. Barnen har ansvar för att det blir sopat på skolgården och att växterna blir vattnade.

   

I denna skolkorridor finns en skylt som talar om att"rötterna" till denna byggnad kommer från Kumala/Kumla skola i Tyresö.
I denna skolkorridor finns en skylt som talar om att"rötterna" till denna byggnad kommer från Kumala/Kumla skola i Tyresö.
Elevernas skor står prydligt parkerade utanför klassrummen.
Elevernas skor står prydligt parkerade utanför klassrummen.
Elevernas tillhörigheter förvaras under dagen på särskilda hyllor.
Elevernas tillhörigheter förvaras under dagen på särskilda hyllor.
Sovmadrasserna rullas ihop på morgonen.
Sovmadrasserna rullas ihop på morgonen.
När kvällen kommer rullas madrasserna ut på golvet i klassrummet.
När kvällen kommer rullas madrasserna ut på golvet i klassrummet.
Det är lite olika hur långt skolorna har kommit. De flesta saknar  bänkar och stolar.
Det är lite olika hur långt skolorna har kommit. De flesta saknar bänkar och stolar.
Så länge ljuset tillåter gör man läxor på kvällen.  Electricitet saknas ofta.
Så länge ljuset tillåter gör man läxor på kvällen. Electricitet saknas ofta.
Vissa skolor har skoluniform. Andra inte.
Vissa skolor har skoluniform. Andra inte.
Skolorna ligger ofta isolerade. Just den här ligger t o m på en halvö. Från  vägen tar man sig över via en liten spång.
Skolorna ligger ofta isolerade. Just den här ligger t o m på en halvö. Från vägen tar man sig över via en liten spång.
Den här lärarens elever orade sig för hur fröken någonsin skulle hitta en person att gifta sig med.  Det krävs lärare med stort engagemang för att ta jobb i dessa trakter.
Den här lärarens elever orade sig för hur fröken någonsin skulle hitta en person att gifta sig med. Det krävs lärare med stort engagemang för att ta jobb i dessa trakter.
Barnen är ofta med och hjälper till med matlagningen. Här bakas det bröd.
Barnen är ofta med och hjälper till med matlagningen. Här bakas det bröd.
Husmor kämpar vid elden. Många munnar att mätta!
Husmor kämpar vid elden. Många munnar att mätta!
Bhikhu Vyas besöker regelbundet skolorna. Man har en mycket genomtänkt vision kring undervisningen.  Man vill inte enbart lära ut faktakunskaper, utan utveckla barnen till ansvarsfulla vuxna som deltar aktivt i samhället.
Bhikhu Vyas besöker regelbundet skolorna. Man har en mycket genomtänkt vision kring undervisningen. Man vill inte enbart lära ut faktakunskaper, utan utveckla barnen till ansvarsfulla vuxna som deltar aktivt i samhället.
Dans, musik och sång ges stort utrymme. Man vill att eleverna ska känna sig stolta över sin lokala kultur.
Dans, musik och sång ges stort utrymme. Man vill att eleverna ska känna sig stolta över sin lokala kultur.

Dessa skolprojekt där TUFF i starten var den enda bidragsgivaren, har genom decennierna utvecklats på ett fantastiskt sätt. I dag kommer stöd inte bara från TUFF med systerskolor, utan också från andra delar av världen, men framför allt växer intresset bland indier i städerna där många uppmärksammat det framgångs-rika konceptet. Tio grundskolor finns nu i Dharampur i VPSS regi.

Elevernas skolresultat är goda och de allra flesta klarar de nationella proven. Man anpassar undervisningen så att elever med behov får stöd och elever som önskar utmaningar samlas för extra undervisning en helg i månaden av särskilt specialiserade lärare. 

VPSS, med Bhikhu och Kokila i spetsen, försöker hjälpa elever som vill studera vidare. Sedan några år bor Bhikhu och Kokila i Bilpudi där man byggt ett centrum för lärande med elevhem för flickor som studerar vidare, bibliotek m m. Numera är det inte så ovanligt att barnen från Dharampur fortsätter till gymnastet och till och med till universitetet. Genom gott samarbete med personer framför allt i staden Surat har detta blivit möjligt.

Bhikhu och Kokila har alltid varit mycket noga med att redovisa hur de skänkta pengarna används. Två gånger per år får vi en lång och utförlig redovisning av verksamheten, fylld med många fina och personliga berättelser om projekten och människorna. Dessa rapporter finns på vår hemsida under rubriken B. Vyas bulletiner - väl värda att läsa!  

Den här TATA_lastbilen skänktes av TUFF och används flitigt för transporter av livsmedel ut till skolorna och för skjutsning av elever till olika evenemang. På senare år har det blivit vanligare med studiebesök i städerna.
Den här TATA_lastbilen skänktes av TUFF och används flitigt för transporter av livsmedel ut till skolorna och för skjutsning av elever till olika evenemang. På senare år har det blivit vanligare med studiebesök i städerna.